Klätterrosor

Text: Erik Holm och Henny Johansson

Om man enbart ser till växtsätt går det att särskilja två huvudtyper av klätterrosor:

1. Starkväxande, kraftigt rankande klätterrosor med långa, ofta tunna grenar, lämpliga för pergolor eller att växa upp i träd men också för väggar, plank och murar, där de kräver stor plats. De är ofta engångsblommande, med små blommor i klasar. Hit hör de flesta av de äldre klätterrosorna. I engelsk litteratur benämns de "ramblers" (växa åt alla håll, irra, ströva). Exempel på dessa rosor är 'Dorothy Perkins' och 'Hybrida'.
2. "Climbers" (ung. klättrare) är den engelska benämningen på den andra typen av klätterrosor, ofta lägre och med mera upprätta, styva grenar som kan vara svåra att leda. De kan påminna om storvuxna buskrosor och är inte sällan använda som sådana. Hit hör de flesta av de moderna storblommande (tehybrider och floribundor ingår ofta i stamtavlan), ofta remonterande klätterrosorna av senare datum (efter 1950), exempelvis 'Coral Dawn' och 'Golden Shower'.

Mellanformer mellan dessa båda huvudgrupper är naturligtvis inte ovanliga. De flesta klätterrosor av ramblertyp är hybrider av Rosa multiflora, japansk klätterros, och Rosa wichurana, krypros. Helenae-gruppen och wichurana-gruppen består övervägande av "ramblers" - typen av kraftigt rankande klätterrosor. Merparten av klätterrosorna i kordesii-gruppen och gruppen storblommiga klätterrosor är av "climber-typ".
Klätterrosorna här nedan är uppdelade i åtta olika grupper efter deras härstamning. Undantaget är storblommiga klätterrosor där inbördes släktskap och naturlig grupptillhörighet saknas.

Äldre klätterrosor

Rosa arvensis, fältros
Detta är en liten grupp klätterrosor som utvecklats från Rosa arvensis, fältros, troligen i grevskapet Ayrshire i Skottland, de kallas därför också ofta Ayrshire-rosor. Innan Rosa multiflora kom till Europa på 1860-talet var arvensisrosorna populära som en av få grupper av klätterrosor. Idag finns enbart ett fåtal sorter bevarade som t ex 'Splendens' och 'Venusta Pendula'. Växtsättet är av ramblerkaraktär med långa, veka grenar på 4-5 m, som uppbundna, inte sällan längre, i de zoner de är härdiga i. Det gör dem lämpliga att växa i träd. De har en mycket rik blomning under en sommarperiod. Arvensisrosorna är relativt skuggtåliga och de klarar zon 3-4, 'Venusta Pendula' utvecklas väl även i zon 5. De doftar båda myrra, 'Splendens' starkast.

'Venusta Pendula' (foto Inger Kring) och 'Splendens' (foto Henny Johansson)

Rosa sempervirens, medelhavsros
Sempervirens betyder ständigt grön och namnet antyder därmed att rosor tillhörande denna grupp - också kallade medelhavsrosor - ofta är frostkänsliga. Tyvärr, för de är utomordentligt vackra och starkväxande med långa och veka grenar. Det är i stort sett bara några få sorter som kan odlas i vårt land: 'Adélaïde d'Orleans', en mycket elegant ros med rosa knoppar och vita halvfyllda blommor med synlig dekorativ ståndarkrans. Om man bor i zon 1 och ger den en skyddad plats kan man njuta av denna skönhets vackra blommor och fina doft. Den andra rosen är 'Félicité et Perpétue', en korsning mellan Rosa sempervirens och en noisetteros. Den har vackra tätt fyllda blommor med till en början rosa skiftning, senare rent vita, med fin gullvivedoft. Den blommar rikligt i klasar under fyra veckor i juli månad. De klarar zon 2 om den ges en skyddad plats - dock ej instängt på grund av mjöldaggsrisk, tål halvskugga, beskärs mycket sparsamt.

Två fina rosor i semervirensgruppen är 'Princesse Louise' och 'Princesse Marie'. Båda framtagna av förädlaren Jacques, 1828 respektive 1829. 'Princesse Louise' som finns i Göteborgs rosarium är mycket kraftigväxande, zon 2. Den borde prövas i högre zoner. Den blommar något senare än de övriga i gruppen och den blommar länge. Rosorna i gruppen är lätta att sticklingsföröka. 'Princesse Marie' går att få tag på i Sverige, hos Cedergrens plantskola. I gruppen ingår 'Little White Pet', en lågväxande mutant av klätterrosen 'Félicité et Perpétue', men till skillnad från denna är 'Little White Pet' återblommande. En blomvillig rabattros som tål en del skugga.

'Princess Marie' (foto Henny Johansson)

Rosa setigera, prärieros
I denna grupp finns rosor sprugna ur vildrosen prärieros com kom i kultur 1810. Den användes i Nordamerika för att ta fram relativt härdiga klätterrosor (zon 3-4) under mitten av 1800-talet. Flera rosor har tagits fram av Rudolf Geschwind i Ungern i slutet av 1800-talet (t.ex. 'Erinnerung an Brod'). Den har även använts i förädlingsarbetet under 1900-talet i USA och då gett upphov till rosor som 'John Long Silver' och 'Thor'. Flera finns fortfarand i handeln. 

Klätterrosor i Rosenlunds rosarium, Jönköping (foto Henny Johansson) och 'Erinnerung an Brod' (foto Inger Kring)

Boursaultrosor
Detta är en liten grupp klätterrosor från början av 1800-talet, alltså gammaldags. En kinaros anses vara den ena föräldern, den andra troligen den nordamerikanska vildrosen Rosa blanda. (i) Namnet bär gruppen efter en fransk odlare, Henri Boursault.(ii) Endast några få sorter är bevarade. 'Mme Sancy de Parabère' har vackra blommor och den har ett stort trädgårdsvärde. Den är engångsblommande och relativt härdig för att vara en klätterros, zon 4. Den är taggfri. Fleras sorter i gruppen saknar taggar eller har få. 'Amadis' är härdig i zon 4 (Hudiksvall) där den kan bli 5-6 m. 'Blush Boursault' är en vacker ros i gruppen. Den är beskriven av David Austin som en av de härdigare.

'Blush Borsault' och 'Mme Sancy de Parabère' (foto Henny Johansson)
 

Rosa multiflora, japansk klätterros
Rosa multiflora, hemmahörande i Japan och Korea, kom till Europa först 1862. Tidigare hade dock ett par trädgårdshybrider av Rosa multiflora, bl a 'Carnea', nått Europa och utgjort basen i korsningsarbetet med de rosor som odlades i Europa. Den typiska multifloraklättraren bär sina blommor i stora, tätt packade klasar. De blommar rikligt under en period på sommaren. Doften är fin och av varierande styrka, inte sällan märkbar också på avstånd. De saknar eller har få taggar. Nyponen är små och dekorativa. Sorterna är dekorativa trädgårdsbuskar/klätterrosor då de har ett vackert bladverk, småbladen ha avlånga spetsig form.

Kännetecknade för multiflororna är de flikade stiplerna.(iii) En sort som placeras i multiflora-gruppen är Rudolf Geschwinds ros 'Geschwinds Nordlandrose', en ros som blommar om sparsamt, den klarar också högre zoner, zon 5 enligt Gustavsson. Multifloragruppens klätterrosor är annars inte särskilt härdiga. De flesta kan dock odlas i zon 2-4 men kräver omsorgsfull vintertäckning. Där årsskotten fryser kan de användas som lägre buskar. De är rätt känsliga för mjöldagg och bör inte odla mot varma, sydvända väggar eller på instängda platser. Efter tre-fyra år kan det vara tid att avlägsna någon eller några, beroende på tillväxt, av de äldsta grenarna från basen för att stimulera tillväxten hos de yngre delarna men också för att motverka tendensen hos multiflorarosorna att bli (alltför) täta.

Fredriksdals rosarium, Helsingborg, rosengång med 'Maria Lisa' i förgrunden (foto Inger Kring), och 'Maria Lisa' (foto Henny Johansson)

Beskärning och gallring, uppbindning och vintertäckning kräver en hängiven odlare som dock blir rikt belönad. En några år gammal planta höljd i blommor från topp till tå tillhör trädgårdens finaste upplevelser. Sorer ur multiflora-grupen är lätta att sticklingsföröka. Ett par av sorterna har från övriga starkt avvikande blomfärger, t ex 'Bleu Magenta' med mörkt karminröda till purpurvioletta blommor samt 'Veilchenblau' och 'Améthyste' med purpurvioletta till ljust lilagrå, den senare är något rödare i början, men blir mer violett när den åldras. Båda kommer bäst till sin rätt i halvskugga där de bevarar blomfärgen bäst.

Multiflorarosor i Göteborgs rosarium och 'Veilchenblau' (foto Henny Johansson)
 

Rosa x noisettiana, noisetterosor
Den ursprungliga noisetterosen uppstod som en korsning mellan Rosa chinensis och Rosa moschata i USA 1802. En trädgårdsmästare, Philippe Noisette, förökade den och skickade frön till sin bror i Paris. Efter 1830 inkorsades terosor (därav namnet tenoisetter) och bourbonrosor, vilket resulterade i flera vackra men frostkänsliga rosor, de flesta klätterrosor. Spaljerade mot en varm vägg, en placering de tycks klara utan svampangrepp, kan flera av dem odlas hos oss i zon 2 och 3. De gäller särskilt två av de vackraste klätterrosorna i gruppen, 'Gloire de Dijon' och 'Mme Alfred Carrière'. Tillsammans med buskrosen 'Blush Noisette' kan de på skyddade platser odlas i zon 3, kanske 4. Vintertäckning med uppkupad jord krävs dock, för klätterrosorna kompletterad med väv- eller vassmatta mot vårsol. Noisetterosorna skall bara beskäras lätt.

'Mme Alfred Carriére' (foto Henny Johansson)

Moderna klätterrosor

Rosa helenae, honungsros
Denna lilla grupp med klätterrosor har sitt ursprung i den kinesiska vildrosen Rosa helenae (honungsros). Den kom till Europa först kring förra sekelskiftet. I svenska plantskolor har sålts en klätterros under namnet Rosa helenae, som dock inte är artrosen utan en kulturros av okänt ursprung. Namnet är nu mera ändrat till 'Hybrida'. Det är en mycket attraktiv ros och en i vårt land mycket uppskattad klätterros, inte minst för den goda härdighetens skull. Rosen är mycket rikblommig längs de ibland 7 m långa grenarna. Blommorna är ljust gula med fin doft, de bleknar senare till vitt. Andra rosor i gruppen är 'Lykkefund', vitare, med rosa inslag, och större blomma än 'Hybrida' och 'Aksel Olsen' med vit enkel blomma, båda frösådder av Rosa helenae. De är alla engångsblommande och klarar zon 3, 'Hybrida' som är härdigast klarar zon 5. 2003 introducerade Cedergrens en ny, på Råå frösådd, Rosa helenae vid namn 'Starkodder'. Denna ros har mindre blommor än de andra, är mer fylld, med en kallare gul färg, som senare bleknar till vitt. 'Lykkefund' är nästan tagglös medan 'Hybrida', 'Starkodder' och 'Axel Olsen' är starkt taggiga med stora böjda taggar.

'Hybrida' (foto Inger Kring) och 'Starkodder' (foto Henny Johansson)
 

Rosa wichurana, krypros
Namnet kommer från den tyske botanisten Max Ernst Wichura. I slutet av 1800-talet fann han en artros med ett slingrande och efter marken krypande växtsätt, den benämns ofta krypros. Idealisk som förälder till nya klätterrosor tyckte amerikanska och franska förädlare som i början av 1900-talet introducerade en lång rad fina wichuranahybrider. Den andra föräldern utgjordes av 1) kinarosor, terosor och tehybridrosor men också 2) sorter ur multifloragruppen och remontantrosgruppen. Mot den bakgrunden kan man urskilja två huvudtyper av wichuranahybrider:

1. I denna grupp finns sorter med lite större, och ofta utsökt vackra blommor i fåtaliga klasar med en rikare färgskala än t ex multifloragruppens rosor, och med en fruktliknande doft. Exempel på rosor i gruppen är 'Albéric Barbier', 'Albertine' och' Alexander Girault'. Rosorna i denna grupp är generellt mindre härdiga än multifloragruppens.' Albéric Barbier' kräver t ex gynnsamma lägen t.o.m. i zon 2.
2. I gruppen ingår sorter som påminner mer om multifloragruppens klätterrosor, med ett något glesare och styvare växtsätt, något mindre blommor i mångblommiga klasar i en begränsad färgskala av rött, rosa och vitt. De har i allmänhet svagare doft än rosorna i den första gruppen. 'American Pillar' och 'Sander's White Rambler' är två exempel.

Det vackra bladverket hos wichuranagruppens klätterrosor utgör hos de flesta sorterna en extra bonus med sina små glänsande och läderartade blad, ofta mörkt gröna hos några sorter. Detta är ett arv från ursprungsrosen Rosa wichurana. Vintertäckning med uppkupad jord, granris och väv krävs. Flertalet sorter är härdiga i zon 3 på skyddade platser, 'New Dawn' och dess muterande moder 'Dr W. Van Fleet' i zon 5. 'Repandia' är exempel på en sort som använts som krypros och inte som klättrare och som har stora likheter med ursprungsrosen i växtsättet.

'Wrams Gunnarstorp' (foto Inger Kring) och 'New Dawn' (foto Henny Johansson)
 

Kordesiirosor
Rosa x kordesii är en fröplanta från 'Max Graf', en rugosaros med Rosa wichurana som den andra föräldern. Rosa wichurana har ett rankande och krypande växtsätt. Rosa x kordesii finns inte i handeln. Rosen togs fram av Wilhelm Kordes som såg möjligheterna med Rosa x kordesii . Under 1950-talet introducerade han ett stort antal klätterrosor med Rosa x kordesii som gemensam nämnare. Rosorna i kordesii-gruppen växer som regel kraftigt och med styva, något svårledda grenar (flera av dem är också lämpliga som buskrosor). Flertalet remonterar. Kanske är den goda härdigheten den enskilda egenskap som mest bidragit till kordesii-rosornas popularitet, särskilt i de Nordeuropeiska länderna och i Kanada. Två av de bästa i gruppen, 'Flammentanz', engångsblommande, och 'Leverkusen' som blommar om, kan hos oss odlas i zon 6 respektive zon 5. Flertalet som remonterar klarar sig bra i zon 4. 'Leverkusen' har gett upphov till flera mutanter. 'Emilie' upptäcktes i Norge, också den blommar om. Kordesii gruppens klätterrosor mår bra av att gallras efter några år för att stimulera tillväxt från basen.

'Ilse Krohn Superior' (foto Henny Johansson)
 

Storblommiga klätterrosor
Liksom fallet är med de moderna buskrosorna saknar de moderna storblommiga klätterrosorna gemensamma drag och släktskap sinsemellan. Dock finns rätt ofta 'New Dawn' med i stamtavlan, naturligt nog med tanke på dess många goda egenskaper, inte minst dess remonteringsförmåga. För är det något förädlarna prioriterat och som utmärker de flesta av de storblommiga klätterrosorna, så är det den ihållande blomningen, i andra hand blommornas form och storlek. Medan man i stort sett försummat en annan viktig egenskap, doften. De storblommiga klätterrosorna blir förhållandevis låga, mellan 2 och 3 m, avsevärt lägre i zon 3-4. Även om blomningen är riklig kan den inte jämföras med vad klätterrosor i andra grupper kan prestera. Färgskalan är bred, här finns hela rospaletten representerad. Svartfläcksjuka kan angripa de flesta sorterna, mer eller mindre, medan mjöldagg och rosrost är mindre vanliga. De storblommiga rosorna är krävande beträffande jord, vattentillgång, gödsel och vinterskydd. Härdigheten varierar. även om de flesta sorterna klarar zon 3, fryser de inte sällan tillbaka mer eller mindre kraftigt.

'Laguna' och Lawinia' (foto Henny Johansson)
 

Miniklättrare
Rosorna i gruppen har tagits fram av Chris Warner i Storbritannien. De är friska och mycket blomvilliga. De kännetecknas av sina små blommor och låga växt. Fler och fler kommer till den svenska handeln. De bör kunna odlas till zon 3-4. 

'Warm Welcome' på en vägg i England (foto Henny Johansson) och 'Open Arms' i Hudiksavll (foto Inger kring)

(i) Gustavsson, Lars-åke, Rosor förr nordiska trädgårdar, del I, Natur och kultur 1998 (ii) Andersson, Denise, "Boursaultrosorna", Rosenbladet nr 4-2000 (iii) Stipler sitter där bladet fäster i grenen.