Text Erik Holm och Henny Johansson
1867 introducerades teroshybriden 'La France'. Amerikanska Rosensällskapet har senare definierat detta år som skiljelinjen mellan de gammaldags rosorna och de moderna. De rosor som fanns före detta år har därför kommit att kallas gammaldags rosor, rosor framtagna efter 1867 kallas följdriktigt moderna rosor. De gammaldags rosorna utgör en ganska primitiv (lågförädlad) typ av kulturrosor. De flesta gammaldags rosor har en stark doft, en egenskap som ofta skiljer dem från de moderna rosorna, men inte utan undantag. De har en varierande höjd från 1 till 2 meter eller mera, beroende på grupptillhörighet och allmänna växtförhållanden. De sorter som hör till gallica-gruppen hör till de lägre, medan t ex damascena-gruppens, centifolia-gruppens och alba-gruppens rosor är högre, upp till 2 meter, ibland mera.
De olika grupperna känns igen på specifika karakteristika som till exempel skillnader i blomform, blomfärg, bladkaraktär, grenar, taggar och nypon. De kan vara svåra att identifiera eftersom rosor från skilda grupper hybridiserat med varandra. Gallica-gruppens rosor har ofta borst eller borsttaggar medan t ex alba-gruppen, damascena-gruppen och centifolia-gruppen har färre och raka taggar och/eller klolika taggar, de grövre taggarna kan också vara blandade med borsttaggar. Bladens utseende, antal småblad, yta, blanka eller håriga, färg och form varierar mellan grupperna. Liksom nyponens utseende och form eller förekomst av nypon. Mer om identifiering kan du läsa om under identifiering.
Många av de gammaldags rosorna växer bra på egna rötter och har lätt för att sprida sig. De kan sprida sig med rotskott även om de är okulerade. När väl busken etablerat sig och om den planterats tillräckligt djupt, okuleringsstället ca 15 cm under jordytan, kan den sprida sig med rotskott.
De blommar bara en gång på sommaren, med undantag av ett par rosgrupper, de flesta i juli i vårt land och under 3-4 veckor. De flesta är relativt lättodlade och behöver endast lite näring. Rosor ogillar skuggiga växtplatser men några sorter, speciellt i alba-gruppen, fördrar måttlig skugga. De gammaldags rosorna kan drabbas av svampsjukdomar. Oftast sker det senare på säsongen, efter blomningen, men det är dessutom beroende av lokalt väder och lokala köldförhållanden.
De gammaldags buskrosorna används ofta som solitärer, de större i bakgrunden i rabatten. De lämpar sig utmärkt för samplantering med i första hand perenner men också med låga buskar och gräs i s.k. blandade rabatter. De kan användas som häckväxter. Val av grupp/sort för häck avgörs av önskad höjd och den tid man vill lägga ner på skötsel av häcken. Häckar med sorter i rugosa-gruppen är vanliga både i privat och offentlig miljö, här kan nämnas sorterna 'Hansa' och 'Fru Dagmar Hastrup'.
Rosa spinosissima
Rosorna i spinosissima-gruppen hör till de härdigaste och mest användbara för kargare och mer utsatta svenska förhållanden, både med hänsyn till jordförhållanden och kyla. De tål sandiga jordar och utsatta lägen. De har ett ofta upprätt växtsätt, men också bågformigt växtsätt finns hos vissa sorter, som t ex 'Glory of Edzell'. Höjden kan variera, från ca 1 m till ca 2,5 m. Några välkända sorter i gruppen är 'Poppius' och 'Plena', den senare också förvildad på många platser i Sverige, då den har lätt för att sprida sig på egna rötter. Flera sorter i gruppen remonterar. Några blommar kontinuerligt, som exempel kan ges 'Stanwell Perpetual' som tillhör en av de äldre sorterna.
Rosa pimpinellifolia 'Plena', finlands vita ros (foto Inger Kring), och 'Lady Edine' (foto Henny Johansson)
två pimpinellrosor med karakteristiska pimpinellblad, engångsblommande.
Förädlingsfirman Kordes tog under 1937-1954 fram en odlingsvärd och populär serie pimpinellrosor, den s.k. Frühlings-serien, varav några kan remontera senare på sommaren, i augusti månad och framåt, huvudblomningen sker under maj-juni. Exempel på sorter ur serien är den dubbla 'Frühlingsduft' och den enkla 'Frühlingsmorgen. En uppskattad ros som tillhör pimpinellifolia-gruppen gruppen har tagits fram av Valdemar Petersen i Danmark, 'Aïcha', också den blommar om.
'Frühlingsduft' (foto Henny Johansson) och 'Aïcha' (foto Inger Kring)
Buskarna bildar ofta vackra och karakteristiska nypon. Buskarna har ofta tätt med borsttaggar, vilka kan vara blandade med rakare eller böjda taggar. Blommorna varierar från enkla till fyllda, från mindre till större, samt ingår i gruppen, vita till röda, och gula färger på blomman. Namnet har de fått efter sin bladform som liknar pimpinellörtens bladform. Buskarna har ett stort odlingsvärde sett till härdighet, form, friskhet, bladverk och nypon.
Rosa gallica
Gallica-gruppens rosor har uppstått som mutanter av artrosen Rosa gallica och som hybrider mellan denna ros och andra rosor. Gallicarosorna var vanliga i Frankrike under 1800-talet och många sorter förädlades också fram där, vilket är förklaringen till alla franska namn på de rosor vi odlar idag.
Buskarna blir ca 1-1,5 m höga, under goda förhållanden högre. De växer oftast upprätt med styva grenar. Blomfärgen varierar mellan rosa och mörkrött. Flera sorter har violetta till silvergrå färger, vilket framträder starkast när de enskilda blommorna åldras, se t ex 'Jenny Duval'. En av de mörkaste i gruppen är 'Tuscany'. Bladen på många av gallicarosorna får fina höstfärger, bl a'Alain Blanchard' och 'Tuscany Superb'. Blomformen kan variera från enkla, 'Complicata', till tätt fyllda blommor, 'Aimable Amie'. Blomningen är riklig men inskränker sig till ca 4 veckor under högsommaren, tidigast i södra Sverige och senare ju längre norr ut de växer.
Gallicarosorna växer bra också på mindre goda jordar och fordrar bara lite näring. De växer bra på egna rötter och är härdiga till zon 5-6. De bör inte placeras på instängda platser, där de kan få mjöldagg.
'Alain Blanchard' (foto Lissie Johansson) och 'Tuscany' (foto Saga Pettersson)
En välkänd och av många odlad ros i gruppen är 'Officinalis', som gett upphov till den tvåfärgade mutanten 'Rosa Mundi'. Den kan mutera tillbaka till ursprungsfärgen. Gallica-gruppens rosor kan användas som häckväxt och de kan klippas med häcksax.
Rosa x francofurtana
Rosorna i francofurtana-gruppen är relativt få. Gruppen har uppstått genom en spontan hybridisering mellan Rosa gallica och Rosa majalis. De är relativt höga buskar med ett fint växtsätt. Buskarna är härdiga långt upp i landet. Gustavsson anger zon 7. De har ett karakteristiskt bladverk, där småbladen är djupt ådrade/fårade, bladen är relativt stora, men kan variera. Tre sorter är vanliga i Sverige, 'Frankfurt', 'Agatha' och 'Empress Joséphine'. De har i nämnd ordning en blomform som är enkel till fylld. Den rödaste är 'Frankfurt', som får fina och karakteristiska nypon.
'Frankfurt' i Rosenlunds rosariuem, Jönköping (foto Saga Pettersson)
Rosa x damascena
Damascena-gruppen tillhör de högre buskrosorna och blir ofta breda. Ursprunget tros komma från Rosa gallica och klätterrosen Rosa phoenicia.(i) Flertalet har rosafärgade blommor men vita och karminröda förekommer. De doftar ofta starkt och flera sorter har använts för framställning av rosenolja. Foderbladen är flikiga och långa, undersidan av blombottnen är ofta hartsluktande.
De har god härdighet och bra motståndskraft mot sjukdomar. Bortsett från en regelbunden gallring av de äldsta grenarna skall buskarna bara formbeskäras. De kan växa bra på egna rötter och sprider sig med rotskott. Sorten 'Celsiana' har i zon 3-4 använts som låg klättrare, ca 2-2,5 m på egna rötter. Sorten 'Blush Damask' växer bra på starkt sandblandad jord där den lätt sprider sig med rotskott. Damascena-gruppens rosor är sommarblommande och kallas ibland sommardamascenerrosor. De skiljer sig från bifera-gruppens rosor, Rosa x bifera, höstdamascenerrosor, som remonterar.
'Celsiana' och 'Mme Hardy' (foto Inger Kring)
Rosa x bifera
Höstdamascenerrosorna är en liten men mycket fin grupp av remonterande rosor. DNA-studier av rosen visar att det är Rosa fedtschenkoana som är den ena föräldern, en vit artros som har remonterande egenskaper, den introducerades 1870. Den är uppkallad efter den ryska botanisten Olga Fedtschenka.
Bifera-gruppens rosor växer upprätt och är väl förgrenade, vilket ger en kompakt och harmonisk buske. Liksom deras sommarsläktingar har de stark och fin doft. Starkast hos 'Rose de Rescht' som till skillnad från de andra sorterna i gruppen dessutom är skuggtålig. För att stimulera remonteringen som kan pågå till sent på hösten bör man klippa av vissna blommor så snart de blommat över.
Bifera-gruppens rosor är härdiga i zon 4-5. De står emot svampangrepp bra. De sammanförs inte sällan (t ex i plantskolekataloger) med Portlandrosorna som de liknar. Båda dessa grupper kännetecknas av att bladverket sitt högt upp under blomman. De har likartat växtsätt, remonteringsförmåga, och stora likheter i blad och grenkaraktär.
'Rose de Rescht' och i samplantering med spansknäva (foto Henny Johansson)
Rosa x portlandica
Portland-gruppens rosor har de flesta av de egenskaper som gör dem till värdefulla buskrosor i våra trädgårdar med begränsat utrymme: kompakt och vackert växtsätt, 1-1,5 m höga, kan beskäras till ca 1 m, stora vackra blommor i rosa och rött, stark doft, god remontering, friska och härdiga, zon 4-5. Föräldrarna är troligen höstdamascenerrosen 'Quatre Saisons' med gallicarosen 'Officinalis'. (ii)
Klipp av vissna blommor snarast möjligt. Relativt lätt beskärning på våren och utgallring av äldre grenar när plantan har vuxit sig stark efter 4-5 år.
Bland Portlandrosorna bör framför allt framhållas 'Mme Boll' (säljs också som 'Comte de Chambord') som har ljuvliga, djupt rosa-lila blommor med utsökt doft och en för de gammaldags rosorna exceptionellt god remonteringsförmåga.
Portlandrosorna 'Jacques Cartier' och 'Joshine Hanet' (foto Henny Johansson)
Rosa x alba
Alba-gruppens rosor kallas också vitrosor och jungfrurosor. Den vita rosen 'Maxima' eller bondrosen som den också kallas, är mycket vanlig i Sverige. Rosa x alba är troligen en korsning mellan Rosa gallica , eller möjligen Rosa x damascena, och Rosa canina (iii). Ursprunget har påverkat gruppens utseende och växtsätt. Flertalet sorter i gruppen blir 1,5 till 2 meter höga, några - t ex 'Maxima' och 'Semiplena' - ännu högre. Spaljeras de kan de användas som klättrare. Blommornas färg är vit eller svagt rosa. Albarosorna anses av många som de bästa gammaldags rosorna, de är i huvudsak problemfria, med ett vackert växtsätt. De blommar i milda färger som kontrasterar vackert mot det ofta blågrå bladverket, se t ex 'Celestial'. Albarosornas bladverk skiljer sig från de tidigare grupperna som ofta har stora, avlånga, spetsiga, tjocka och läderartade blad. Alborna har oftast ljusare och ibland grågrönt bladverk. Bladen är mindre och de har en rundare form. 'Maiden's Blush' är en annan välkänd och ofta planterad albaros.
Albarosorna är anspråkslösa och lättodlade och fordrar endast lite skötsel. De klarar mindre goda jordar och flera av dem är skuggtåliga. Några klarar sig så långt upp i landet som till zon 5-7. De har god sjukdomsresistens med undantag för svampsjukdomen rosrost. Samtliga är engångsblommande. En grupp nya albarosor har tagits fram under 1980-talet av Rolf Sievers i Tyskland. Flera av dessa rosor är beskrivna i Rosenbladet nr 3-2004. (iv)
'Maxima' och 'Maiden's Blush' (foto Henny Johansson)
Rosa x centifolia
Centifolia-gruppens rosor har ett vekt och ganska glest växtsätt - blommorna nickar eller hänger. Ursprunget är okänt. Bladen kan likna gallica - och damascenerrosornas blad. Blommorna har oftast många kronblad, de kallas också hundrabladsrosor. De blir mellan 1 och 1,5 meter höga, under goda förhållanden ännu högre. De är engångsblommande. De flesta sorter kan odlas i zon 3 och 4, några i zon 5. De är lättodlade men kräver varma och soliga växtplatser. Centifolierosorna tål och kräver, med tanke på deras glesa och veka växtsätt, regelbunden beskärning så att nya sidoskott bildas.
Blommorna är vanligtvis rosa, några vita sorter finns. Ett exempel på en sort med vit blomma finns på Göteborgs rosarium, 'Vierge de Cléry'. Rosen fanns i Göte Haglunds ursprungssamling från mitten av 1980-talet och den finns fortfarande kvar. Till de högre hör också 'Tour de Malakoff', en mörkrosa ros som går över i violett och silver när den åldras. Den är relativt skuggtålig och kan användas som en låg klättrare. Detta gäller fler av de högre sorterna i gruppen. Till gruppen räknas också 'Cristata' med mossliknande bildningar på foderbladen och 'Bullata', som fått sitt namn efter de för sorten speciella bladen.
En av de lägre sorterna i gruppen är 'Parvifolia' som växer upprätt, ca 8o cm. Den sprider sig lätt på egna rötter och bildar täta fina bestånd med ett fint och friskt bladverk. Blomman är liten, och visar sitt "ansikte" uppåt.
'Tour de Malakoff' och 'Fantin Latour' (foto Henny Johansson)
Rosa x centifolia muscosa
Rosorna i muscosa-gruppen kännetecknas av de mossliknande utväxterna på foderblad och fruktämnen, ibland också på grenarna som vid beröring avger en hartsliknande doft. Mossrosorna har uppstått som mutanter av centifolierosor. Egenskaperna är i stort sett desamma som hos centifolierosorna. De växer dock mera upprätt men rätt glest liksom centifolierosorna. Till skillnad från centifolia-gruppen innefattar mossrosorna också några remonterande sorter, t ex 'Salet'. En av nackdelarna är att de ofta drabbas av mjöldagg, ibland också av svartfläcksjuka. De skall ha god luftcirkulation och får inte torka ut.
Svampsjukdomarna kommer oftast senare på säsongen. Mossrosorna är mycket odlingsvärda ur skönhetssynpunkt, vilket gör att valet ändå ofta faller på en av rosorna i gruppen.
Blommorna kan variera mellan vitt, ljust och mörkt rosa, ljusrött, mörkrött och kallare blåröda färger, för exempel på de senare se t ex 'Henri Martin', som är frisk och skuggtålig, och 'Capitaine John Ingram'. Gruppen innefattar en gulvit sort, 'Golden Moss'. Mossan har olika karaktär, 'Mousseux du Japon' har en mer täckande eller lavliknande mossa som är dekorativ. Rosa muscosa var simplex är en vacker ros med enkla blommor, vilket är ovanligt bland mossrosorna. Den finns i Göteborgs rosariums samlingar, och är beskriven i Göte Haglunds bok, Rosen, blommornas drottning. Det finns också många vällfyllda former sett till blomman, t ex 'Marie de Blois'. Det avslöjar släktskapet med de ursprungliga centifolierosorna.
'White Moss' (foto Svein Oddvar Osen) och 'Golden Moss' (foto Henny Johansson
Rosa rubiginosa
Rosorna i rubiginosa-gruppen är storväxta buskar. De är mest kända för den äppeldoft som bladen utsöndrar vid fuktig väderlek och vid beröring. De flesta sorterna i gruppen blommar en gång. De kan ha både ett upprätt och ett mer fontänliknande växtsätt och de bildar vackra trädgårdsbuskar som lämpar sig bra både som solitärer och i större buskage. Bladen är blanka, och busken har stora taggar. Blommorna är ofta enkla eller halvfyllda. Enkla är 'Lady Penzance' och 'Lady Penzance', 'Anne of Geierstein' en halvfylld sort, och 'Fritz Nobis' en mer fylld. Rubiginosa-gruppens rosor är relativt härdiga, zon 4-5.
Rosa rubiginosa, äppleros (foto Henny Johansson)
Rosa x borboniana
Bourbonrosorna har sannolikt uppstått som en hybrid mellan en ros i bifera-gruppen ('Quatre Saisons') och en ros i chinensis-gruppen ('Old Blush') i början av 1800-talet. Bourbon-gruppen innehåller både engångsblommande och remonterande rosor. Buskarna blir i allmänhet mellan 1,2 och 1,8 m. Några av dem kan användas som klätterrosor, t ex 'Zéphirine Drouhin'. Till de engångsblommande sorterna hör den i Sverige relativt vanliga 'Great Western'. Gruppen innefattar flera flerfärgade sorter.
De flesta bourbonrosorna är härdiga i zon 3-4. De remonterande sorterna är skötselkrävande och skall ges en solig plats i god jord. De bör vintertäckas med uppkupad jord runt rothalsen och granris.
Bourbonrosorna kan vara känsliga för svampangrepp, främst svartfläcksjuka och mjöldagg och bör inte placeras på instängda utrymmen. Oftast uppstår svampangreppen efter huvudblomningen och kan angripa både knoppar och blad. Bourbon-gruppens rosor skiljer sig i karaktär från de tidigare grupperna, bl amed sina blankare blad, samt större och glest placerade taggar.
'Variegata' (foto Helena Verghese Borg) och 'Great Western' (foto Henny Johansson)
Remontantrosor
Remontantrosorna som kom omkring 1830 utgjorde en komplex grupp i fråga om härstamning med bidrag från kinarosor, portlandrosor, noisetterosor och framför allt bourbonrosor, den grupp som de kom att ersätta. Under senare delen av 1800-talet blev de populära som utställningsrosor, vilket hade till följd att blommans storlek prioriterades i förädlingsarbetet.
Remontantrosornas blommar i två avgränsade perioder. De är krävande i avseende på jord, näring och skötsel. Flera av sorterna angrips av svampsjukdomar. Vintertäckning krävs.
Remontantrosorna avslutade de gammaldags rosornas storhetstid samtidigt som de bidrog till uppkomsten av de moderna rosorna. Den första tehybridrosen, 'La France 1867, var en korsning mellan en remontantros och en teros.
I gruppen kan nämnas sortnamn som 'Sidonie', en vacker, blomvillig, och en av de friskare i remontant-ruppen av de rosor som finns representerade ur gruppen på Göteborgs rosarium. Tyvärr finns den inte i handeln i Sverige men den finns att köpa i Frankrike och USA. Den mörka 'Souvenir du Docteur Jamain' förtjänar att nämnas. Andra fina rosor i gruppen är bl a 'Adèle Prèvost', den vita 'Frau Karl Druschki', 'Paul Neyron' och 'Magna Charta'.
'Adèle Prèvost' och 'Mrs John Laing' (foto Inger Kring)
(i-iii) Se Gustavsson, Lars-Åke, Rosor för nordiska trädgårdar del I, Natur och kultur 1998
(iv) Verghese Borg, Helena, "Utvärdering av Blush-rosorna", Rosenbladet nr 3-2004